Trots att regnet hängde i luften så gav jag mig ut på en tur denna mulna decembersöndag.
Avsikten var att gå ett varv runt Grönavattnet, men det blev inte riktigt så till slut.
Jag ställde bilen vid Klevsjö Loft-vägen och började traska, klockan var väl runt halv elva.
Jag stod en stund och funderade på om jag skulle ta svängen upp över loftet, men jag valde att gå ner förbi Matbrunn istället.
Nere vid Matbrunn var det av förklarliga skäl blött, men inte alls så farligt som jag trodde med tanke på allt regnande den sista tiden.
Efter ett hundratal meter var jag uppe på vägen som går fram till Klevsjön, och jag svängde av vänster åt Klevsjön till.
Jag tog sedan den gamla skogsvägen mellan gamla huset inne i skogsgläntan och de lite nyare nedåt sjön, så att jag kom ner emellan Klevsjön och Flatavattnet.
Jag följde sedan Klevsjöns södra strand några hundra meter tills jag var uppe på grusvägen som kommer från öster ända från Brobacka.
Här var det tänkt att jag skulle följa vägen österut för att komma runt Grönavattnets norra vik, men efter påminnelse från min något ömma högra häl svängde jag istället västerut och gick till vägens ände.
Därifrån ser man en sjö nedanför ett litet hygge åt söder, och jag funderade ett tag på om det var Klevsjö Öga eller Grönavattnet jag såg, men efter att ha fortsatt österut en bit längs med sjön så var det inget tvivel om att det var Grönavattnet jag såg där nere.
Här är det rätt brant nedför mot Grönavattnet, men det är fin skog och relativt lättgånget, och här och var går det bra att följa någon av de viltstigar som går längs sjön.
Efter ca tio minuter var jag nere vid sjön och framme vid den lilla udden längst in i viken i västra änden av sjön och där blev det en liten rast och drickapaus.
Grönavattnets vatten var lika klart och välsmakande som vanligt, siktdjupet är och har alltid varit ett av det bästa i Risveden, uppemot 20 meter skall man kunna se sägs det.
Just på denna udde tältade jag och en kamrat i tre dagar i ungdomens dagar, tills vi gav upp och gav oss hemåt igen efter att ha fått en lätt släng av lappsjuka efetr att ine träffat på en enda människa på hela tiden…!
Från udden följde jag sedan den lilla dalen västerut från sjöns ände tills jag kom på den lilla skogsvägen som kommer in norr om Öpplevattnet.
Väl ute på den svängde jag sedan av norrut på vägen upp mot Klevsjön igen och var strax uppe vid Ämtarevattnets östra strand.
Något hundratal meter uppåt längs vägen mot Klevsjön vek jag av till vänster ut på näset mellan Ämtarevattnet och Skäfthultssjön.
Detta näs är väl värt ett besök, särskilt den östra delen närmast Skäfthultsvägen där det är fin gammelskog att gå i med liten eller ingen synbar påverkan av modernt skogsbruk.
Väl nere mitt på näset där det bara är ett femtiotal meter mellan sjöarna, tvekade jag mellan att fortsätta näset ner och sedan gå runt på Risvedenspåret via Rammdalen och Ljusevattnet tillbaks till bilen, men min häl och ett tilltagande duggregn avgjorde saken och jag tog istället av österut längst Skäfthultsjöns strand upp emot Matbrunn.
Vid sjökanten gick jag på två små högar av skelettben som vid närmare undersökning visade sig vara lämningarna av två gäddor.
Då det i närheten också fanns spår av mänsklig aktivitet, är nog dessa högar resultatet av ett lyckat fiskafänge.
I ett allt mer ihållande regn hoppade jag över den lilla bäcken mellan Skäfthultssjön och Matbrunn och sökte mig upp till timmervägen som kommer från Klevsjö loft-vägen ner mot Skäfthultssjöns nordöstra ände.
Väl ute på den var det så bara några minuters uppförsbacke tillbaks till bilen.
Allt som allt en lagom tur, även om jag missade sydsidan av Grönavattnet, som så vitt jag såg från norrsidan av sjön fortfarande har kvar sin fina grova naturskog.
En tanke som slog mig gång på gång var att var hur ofta man springer på ekar mitt inne i barrskogen, ett bevis om något på Risvedens vilda och innehållsrika historia.
Bilder kommer!
